Havamal

Em Português Em Alemão Em Sueco

Em Português

1
O homem que fica no limiar estrangeiro,
Deve ter cuidado antes de atravessá-lo,
dê uma olhadinha a este modo e então:
Quem sabe antecipado qual inimigo possa sentar-se
A esperá-lo no corredor? (na passagem)

2
Comprimentos ao anfitrião,
O convidado chegou,
Qual será o assento que lhe é reservado?
Precipitado ele é por por enveredar-se em caminhos desconhecidos
(portas-doors)
Acredita em sua própria sorte, (to rely on-crer em)

3
O iniciante precisa do fogo
De quem os joelhos estão duros de frio;
Um homem necessita de roupa limpa e carne
Que foi colocado preço através das derrubas

4
Água também, que ele possa se lavar antes de comer,
Precisa de toalha de mãos e saudações sinceras,
Palavras gentis, e depois um silêncio gentil
Para que ele possa dizer o que deve ser dito,

5
Quem viaja largamente precisa de testemunhas,
O tolo deve se manter cativo:
O homem ignorante sempre gargalha
Quando se senta à mesa com o sábio, (sage-sábio-pessoa dotada de
grande conhecimento)

6
Um homem nunca deve se gabar do que sabe (boast about-gabar-se de)
E até certo ponto dispensar comentários
E quando o mais sábio do que ele vem à sua casa:
Raramente quem está em silêncio comete erros;
Testemunha materna nuca pode ser considerada testemunha segura,

7
Um convidado deve ser gentil
Quando se senta à mesa (wary-calteloso)
E em silêncio cauteloso,
Com os ouvidos atentos para ouvir,
E com os olhos alertas:
Para que se proteja,

8
Feliz é ele que é favorecido sua vida inteira
Com louvor e palavras de sabedoria:
Conselho maligno é sempre dado
Pelos que têm mau coração,

9
Abençoado é ele que por toda sua própria vida
É premiado com louvor e testemunho,
Por conselhos doentios serem sempre dados
Por homens mortais uns aos outros,

10
Melhor prevenir do que remediar
Um viajante não pode carregar,
Melhor do que ricos por um homem maldito,
Longe de sua casa,

11
Melhor prevenir do que remediar
Um viajante não pode carregar,
Um fardo mais tedioso do que o alcoolismo
Um viajante não pode carregar,

12
Menos vantajoso do que a opinião o teria
É hidromel para os filhos dos homens:
Quanto mais ele bebe menos ele sabe,
Se torna um tolo tapado,

13
Eu esqueci é o nome que os homens dão a graça
Que paira sobre o jejum:
Fiquei acorrentado às penas dele aquela noite,
Quando o convidado esta na corte de Gunnlod

14
Fiquei bêbado, um bêbado morto,
Fiquei bêbado quando estava com o sábio:
Grande é o banquete quando se olha para trás,
E se lembra de tudo que aconteceu,

15
O silêncio se torna o filho de um príncipe,
Ao ser silencioso mas bravo na batalha:
Isto ao homem serve, para ficar feliz e contente
Até o fim de sua vida,

16
O covarde acredita que viverá para sempre
Se retornar da batalha,
Mas na velhice não há de ter paz
se bem que as lanças atingiram seus membros

17
Quando encontra os amigos, os boquiabertos imbecis,
Fica tímido e acanhado de primeira,
Então depois bebe seu hidromel e imediatamente
Todos tomam conhecimento do assunto que é,

18
Ele que viu e sofreu por demais,
E conhece os caminhos do mundo,
Quem viajou pode dizer que o espírito
Governa o homem que encontra,

19
Beba seu hidromel, porém com moderação,
Fale o que presta ou cale-se:
Nenhum homem que dorme cedo
Pode ser chamado de insolente,

20
O homem guloso que engole a comida com ansiedade
Traz tristeza à si próprio:
Na mesa do sábio é zombado contentemente,
Ridicularizado pelo seu barrigão,

21
O rebanho sabe a hora de voltar para casa,
E deixa a área de pasto:
Mas o guloso nunca sabe o quanto
Sua barriga pode comportar,

22
O bem humorado doentio, homem infeliz
Ridiculariza tudo que ouve,
Faz gracinha com todos, sempre evitando
Ver sua próprias faltas,

23
Idiota é aquele que se aflige de noite,
E se deita acordado para remoer pensamentos,
Um homem afadado quando chega à manhã
Ele acha que tudo esta tão ruim quanto antes,

24
O tolo acha que aqueles riem da sua cara
São todos seus amigos,
Despercebido quando se senta com um mais sábio do que ele
Que imagem ruim ele transmite.

25
O tolo acham que aqueles que riem da sua cara
são todos seus amigos:
Quando ele cai em si e pede ajuda,
Poucos porta vozes ele acha

26
O tolo que não abre sua guarda é cheio de sabedoria
Enquanto esta sentado à sua lareira em casa.
Rapidamente se encontra quando questionado por outros.
Que ele não sabe nada absolutamente.

27
O explosivo imbecil é melhor que se cale
Quando esta no meio de outros homens
Ninguém saberá o linguarudo que ele é
Até que ele comece a falar;
Ninguém sabe menos o linguarudo que
É do que o homem que fala demais

28
Perguntar bem, responder certo,
São característica de um sábio:
Os homens devem falar de títulos de outros homens,
O que acontece pode não estar escondido.

29
Sábio não é quem nunca se cala,
Falando o que não presta:
A língua faladeira que fica tagarelando
Vai de contra à si própria.

30
O homem entre amigos não deve zombar dos outros:
Muitos acreditam no homem
Que não é questionado ao saber muito
Então escapa de seus depressos.

31
O convidado sábio tem sua maneira de lidar
Com aqueles que zombam dele à mesa:
Ele dá um sorriso sobre à mesa,
Se fazendo surdo
O tagarela falou por seus inimigos

32
O mais rápido que os amigos possam cair
quando se sentam ao banquete:
Isto é, e deve ser, coisa vergonhosa
Quando convidados brigam com convidados,

33
O homem deve ter sua refeição logo cedo
Antes que visite os amigos
Para que quando chegue lá
Não sinta fome,
E tema pedir comida.

34
Para um falso o atalho se abre
embora sua casa esteja na estrada.
Para um amigo verdadeiro há um atalho curto
embora ele more afastado.

35
O convidado diplomático tomará SEU CAMINHO DE CASA CEDO,
Não se demorará:
E repudia quem abusa de sua Hospitalidade
Num lugar que não é sua casa.

36
Uma pobre moradia que pertence a si próprio é melhor,
O homem é senhor da sua casa:
Um casal de cabras e um telhado de sisal trançado
Ainda são melhores do que mendigar.

37
Uma pobre moradia que pertence a si próprio é melhor,
O homem é senhor da sua casa:
O seu coração sangra ao ver um mendigo
Que precisa pedir comida a cada vez que sente fome.

38
Um andarilho não deve caminhar desarmado,
Mas ter suas armas para manusear:
Ele não sabe quando pode precisar de uma lança,
Ou que ameaça encontrará na estrada.

39
Nenhum homem é tão generoso a ponto de recusar um
presente em troca de outro,
Nenhum homem é tão rico à ponto de que sinta dor quando
Alguém lhe paga.

40
Uma vez que ganhou a riqueza suficiente,
Não deve ansiar por mais:
O que ele economiza para os amigos os inimigos podem levar;
Esperanças são freqüentemente mentirosas.

41
Com amigos uns aos outros devem se agradar,
Com um escudo ou manto caro:
Doação mútua compensa a amizade
contanto que a vida vá bem,

42
Um homem deve ser leal através da vida com aos amigos,
E trocar presentes,
Sorrir quando eles sorriem,
Mas com mentira dar o troco
Ao falso inimigo mentiroso.

43
Um homem deve ser leal através da vida com os amigos,
Para com eles e para os amigos deles,
Mas nunca deve um homem fazer oferendas de amizade
Aos seus inimigos.

44
Quando você encontra um amigo se entrega
E deseja o bem a ele,
Seja justo ao falar mas falso ao pensar,
E dê a ele mentira por mentira.

45
Se você lida com estranhos você não confia
Mas deseje à ele o bem,
Seja justo ao falar e falso ao pensar
E dê a ele mentira por mentira.

46
Mesmo com aqueles em que mau confia
E duvida de suas atitudes,
Palavras falsas com sorrisos sinceros
Pode te dar presentes cobiçados por ti. (que você deseja)

47
Jovem e só numa longa estrada,
Uma vez eu me perdi:
Me senti rico quando achei um companheiro;
O homem se regozija no homem.

48
O generoso e o corajoso sãos os que melhor vivem,
São raramente acossados por cuidados, (preocupações)
Mas o homem embasado se atola em tudo que é lugar
O pão-duro não pode ver um presente.

49
Duas estacas de madeira fincadas no chão,
Nelas pendurei minhas roupas:
Adornadas de linho pareciam bem feitas
Mas nú eu era um pé-de-chinelo.

50
O jovem Abeto que cai e apodrece
Não tendo nem agulhas nem latido,
Será que é o fato de o homem sem amigos:
Porque ele deveria viver tanto tempo?

51
Mais quente do o fogo entre corações falsos queima
Amizade por cinco dias,
Mas derrepente se afrouxa quando o sexto dia chega:
A amizade vem a ficar ineficaz desde então.

52
Uma palavra gentil não custa tanto,
O preço do louvor pode ser barato:
Com meio pão e um copo vazio
Eu mesmo encontrei um amigo,

53
Pequeno é um grão de areia, pequena é a gota do orvalho,
Pequenas são as mentes dos homens:
Todos os homens não são iguais na sabedoria,
Os meio sábios estão em todos os lugares

54
O melhor para o homem é ser meio sábio,
Não por sobre astúcia e inteligência:
O homem com aprendizado de quem a sabedoria é profunda
Raramente tem o coração feliz.

55
O melhor para o homem é ser meio sábio,
Não por sobre astúcia e inteligência:
A vida é mais justa liderada por aqueles
Que são habilidosos em tudo que fazem.

56
O melhor para o homem é ser meio sábio,
Não por sobre astúcia e inteligência:
Nenhum homem é capaz de saber o seu futuro,
Então deixe-o dormir em paz.

57
A marca se queima até o final,
Acelerada pela chama é a chama:
O homem desconhecido é conhecido pelo seu linguajar
O simplório pelo seu silêncio.

58
Cedo ele deve erguer quem tem designos
Na terra de outro ou na vida:
A sua presa escapa o lobo pré disposto,
O preguiçoso raramente tem vitória.

59
Cedo deve erguer quem bota regra em poucos servos,
E se coloca a trabalhar de uma vez:
Muito é perdido pelo preguiçoso,
Mas a riqueza é ganha pelo ágil,

60
Um homem deve saber quantas toras
E ripas de casca da bétula
Estocar no outono, que ele tenha o suficiente
de madeiras para seu fogo de inverno.

61
De banho tomado e satisfeito,
pode-se avaliar alguma coisa:
Embora as roupas não sejam boas para o uso,
Ninguém precisa ficar envergonhado pelo seus sapatos
Ou cavalo que possua embora não seja de puro sangue.

62
Assim como a águia é que vem para a costa do oceano,
Fareja e debruça sua cabeça,
Confundido (dumfounded) é ele que não encontra
ajudantes para pleitear seu caso.

63
É seguro contar um segredo para um,
Mas é arriscado conta-lo para dois,
E conta-lo para três é loucura irrefletida,
E todos mais saberão.

64
O homem deve ser moderado ao aconselhar,
Nem brutal e nem paciente demais:
Em meio as trevas se o tirano encontrará
Indivíduos tão trevosos quanto ele.

65
Palavras freqüentes articuladas à outrem
Ceifaram uma colheita doentia:

66
Cedo demais para muitos lares que eu vim,
Tarde demais, parecia, para alguns;
A cerveja inglesa estava escassa ou então mau fermentada,
O não popular não consegue agradar.

67
Alguns me convidariam para visitar sua casa,
Mas nenhum pensou que eu tivesse comido uma refeição inteira,
Exatamente antes com um amigo que tinha duas.

68
Essas coisas são tidas como as melhores:
Fogo, sinal do sol,
Boa saúde com o dom de mante-la,
E uma vida que evita o vício.

69
Nem todos os Homens doentes são considerados infelizes:
Alguns são abençoados com filhos,
Alguns com amigos,
Alguns com a riqueza,
Alguns com trabalhos valorosos.

70
É sempre sempre melhor estar vivo,
O vivo pode manter uma vaca.
Fogo, eu vi, aquecendo um homem rico,
Com um cadáver rico à sua porta.

71
A fronteira pode guiar um cavalo,
O maneta um rebanho,
O surdo pode ser um lutador duvidoso,
Ser cego é melhor do que queimar numa pira:
Não há nada que o morto possa fazer.

72
Um filho é uma benção, embora nascido tarde
Para um pai que não esta mais vivo:
As pedras raramente ficariam à beira da estrada
Se os filhos as colocarem lá.

73
Dois batem em um, a língua é a ruína do corpo,
Bolsos de pelos escondem os punhos.

74
Ele dá boas vindas a noite que tem providencias suficientes
Curtas são as velas de um navio,
Perigosa é a escuridão do outono,
O vento pode virar dentro de cinco dias,
E muitos vezes em um mês.

75
O desentendido não sabe que o ouro
Faz muita gente de idiota:
Um é rico, outro é pobre
Não tem culpa nessa.

76
Os gados morrem, os parentes morrem,
Todos são mortais
mas o bom nome nunca morre
Nome de alguém que fez bem

77
Os gados morrem, os parentes morem,
Todo homem é mortal:
Mas eu conheço uma coisa que nunca morre,
A gloria do grande morto

78
Campos e rebanhos tiveram filhos de (Fitjung),
Quem agora carrega uma tigela mendigando comida:
Riqueza pode sumir no piscar de olhos,
O ouro é o mais falsos dos amigos.

79
O tolo que adquire gados e terras,
Ou ganha o amor de uma mulher,
Sua sabedoria some com seu orgulho lapidado,
Ele afunda do juízo à vaidade.

80
Agora o que você pergunta as runas é respondido,
Esculpido pelos deuses,
Feito pelo Pai de Todos,
Enviado pelo poderoso sábio:
O melhor ao é recordar silenciosamente.

81
Por essas coisas agradeça ao cair da noite:
O dia se foi, uma tocha derretida,
Uma espada testada, a promessa de casamento de uma virgem,
Gelo cruzado, cerveja bebida.

82
Derrubar madeira no tempo oportuno,
em tempo bom,
Contos as mulheres da casa,
Por olhos demais estarem abertos pelo dia:
De um navio se espera velocidade, de um escudo, cobertura,
Agudez de uma espada,
Mas um beijo de uma garota.

83
Beba cerveja próxima à lareira, sobre o gelo deslize,
Compre uma espada cortante, compre uma égua faminta
Para engorda-la em casa: e engordar o cão de guarda.

84
Nenhum homem deve acreditar nas palavras de uma mulher,
E nem no que ela diz:
Girados em uma roda estavam os corações das mulheres,
No seus seios foi implantado fantasia

85
O arco que estala, a chama que queima,
O lobo que rosna, um javali que grunhe,
Um corvo rouco, uma árvore sem raiz,
Uma onda que quebra, uma chaleira fervente,

86
Uma flecha que voa, uma maré que vaza,
Uma víbora enrodilhada, o gelo de uma noite,
Uma conversa na cama da noiva, uma espada larga,
Uma brincadeira de urso, os filhos de um príncipe,

87
Uma bruxa que é bem vinda, a presença de um escravo,
Um bezerro doente, um cadáver ainda fresco,

88
O assassino de um irmão encontrado na
Estrada uma casa meio queimada, um garanhão que corre que torceu a perna,
Nunca estão seguros: nenhum homem confia neles.

89
Não confie em um acre recentemente semeado,
Não se vanglorie de um filho tão cedo:
O tempo bota regras no acre, graça ao filho,
Ambos estão expostos ao perigo,

90
Amar uma mulher de quem os caminhos são falsos,
É mesma coisa de deslizar sobre gelo escorregadio
Com cavalos desferrilhados e fora de controle,
Mal treinado ha dois anos atrás,
Ou navegar sem remo num mar agitado,
Ou catar um veado de rédea com a mão aleijada
No vertente dessolvendo: nunca pense em fazer isto.

91
Nú eu posso falar agóra por saber ambos:
Os homens também são traiçoeiros
Quanto mais verdadeiros falamos mais falso pensamos:
Freqüentemente uma dama é enganada.

92
Galanteador ele fala e presente ele traz
Quem deseja o amor de uma mulher:
Elogie as feições da mulher justa,
Quem corteja bem cativará.

93
nunca censure alguem por seu amor:
Isto ocorre com freqüência suficiente
A beleza seduz o sábio com o desejo
Enquanto o tolo fica na lembrança.

94
Nunca repreenda os apuros de alguém
pois isto acontece com muitos homens:
O desejo exagerado pode estupefar heróis,
Entorpece a graça do sábio

95
A mente solitária sabe o que esta próximo ao coração,
E que é o seu próprio juiz:
A pior doença para um homem sábio é ansiar
pelo que ele não pode desfrutar.

96
Então eu aprendi enquanto estava sentado nos juncos,
Esperando ter o meu desejo:
Amável era a carne daquela boa garota,
Mas nada esperava que acontecesse.

97
Eu vi sobre uma cama uma filha de fatura,
Sol branco, com sono:
Sem muitas delicias eu ansiava por isto
Do que mentir nos seus amáveis braços.

98
Venha Odhinn, depois da queda da noite
Se você desejar um encontro comigo:
Todos ficariam perdidos se ninguém nos visse
E aprenderiam que somos amantes.

99
Em chamas com desejo, eu a deixei então,
Enganado por suas suaves palavras,

Eu pensei que meu galanteio tivesse ganhado a dama,
Assim eu teria meu caminho.

100
depois do anoitecer eu me apressei,
Mas os guerreiros estavam todos acordados,
As luzes estavam brilhando, tochas fumegantes:
Para que o falso provasse seu caminho

101
Para alvorada voltei eu
Os guardas estavam morrendo de sono
Achei então que a justa mulher
tinha amarrado uma cadela a sua cama.

102
ha muito se conhece uma garota
Ela prova ser inconstante e traiçoeira:
Essa moca traiçoeira muito me ensinou a viver,
Esta mulher velhaca me cobriu de vergonha;
isto e tudo que eu tive dela.

103
Deixe que um homem fique feliz e contente com seus convidados
O homem deve ser modesto;
Mas deve falar bem se pretende ser sábio
E esperar louvores de homens
.................é o bobo chamado (...Fimbul..Fambi..)
Incapaz de abrir a boca.

104
Infrutífera minha incumbência, tinha ficado em silencio
Quando eu vim para corte de Sutung:
Com palavras espirituais falei para o meu proveito
Na sala do idoso gigante.

105
Rati tinha roído uma passagem estreita
Corroído um canal através da pedra,
Um caminho pela estrada dos gigantes:
Estava à ponto de perder a minha cabeça

106
Gunlod me sentou no assento de ouro
Derramou sobre mm hidromel precioso:
Uma recompensa doentia ela teve de mim por isso,
Por seu orgulho e seu coração apaixonado,
O seu espírito chocante e intuitivo.

107
O que ganhei dela hoje uso bem:
Me poli em conhecimento desde que voltei,
Trazendo para Asgard o Odrerir,
O sagrado.......... (draught)

108
Dificilmente eu teria de vir pra casa cedo
Da armadilha inflexível
a boa Gunlod não tinha me livrado
Que envolveu seus braços ao meu redor.

109
No dia seguinte os gigantes do gelo vieram
Entraram no salão de Har para pedir conselhos a Har:
Perguntaram eles: Bolverk tinha voltado para seus amigos,
Ou será que foi morto por Suttung?

110
Odhinn, disseram eles, fez um juramento no seu próprio anel:
Quem de agora em diante acreditará nele?
Por uma fraude na festa ele estonteopu Suttung
E trouxe mágoas à Gunnlod.

111
É ora de cantar no assento do sábio,
Do que no poço de Urd eu vi silêncio,
Vi e pensei,
Por muito tempo eu ouvi aos homens
Runas faladas e ouvidas, (conselhos revelados.)
No salão de Har, dentro do salão de Har:
Foi lá que eu ouvi isto.

112
Loddfafnir, ouça meu conselho:
Você se dará bem se você segui-lo,
Te ajudará demais se atentares para ele,
Nunca se levante denoite a menos que precise espiar alguma coisa
Ou para facilitar à si próprio
No território de outrem.

113
Evite uma mulher, perito em magia,
Evite sua cama e seus abraços:

114
Se ela te jogar um feitiço, você não mais se importará
De falar e estar com outros homens,
Nem deseja a comida e prazer,
Na triteza durma. ( fall asleep = cair no sono )

115
Nunca seduza a esposa do outro
Nem faça sua senhora.

116
Se você precisar viajar para as montanhas e estoários,
Leve comida e forragens com você.

117
Nunca abra seu coração ao homem malígno
Quando a fortuna não te favorecer:
De um homem malígno, obterá bens malígnos,
Se torná-lo seu amigo.

118
Vi um guerreiro machucado fatalmente
Por palavras de uma mulher má
A sua língua astuta causou a sua morte,
Se bem que o que ela alegou foi mentira.

119
Se conhecer um amigo pode totalmente confiar nele,
Frequente à casa dele
Gramas e amoras pretas crecem muito rápido
Por sobre terreno não pisado.

120
Com um bom homem vale apena conversar,
Faça dele seu amigo logo:
Mas não desperdise palavras com coisas sem proveito. ( oaf= conferir)
E nem se sente com um macaco sem juízo.

121
Acarecie aqueles perto de você, nunca seja
você a romper com um amigo
O cuidado o corroe por não poder abrir mais
seu coração para outrem

122
Se fiseres de amigo um homem mau
Lucrará com ele o mau:

123
Se fiseres de amigo um homem bom;
Te louvará a cada lugar que for,

124
O carinho é mutuo quando os homens conseguem abrir
Reciprocamente seus corações:
Ele de que as palavras são sempre justas
Não é verdadeiro, e não dá para crer.

125
Não troque palavras com homens maus:
Frequentemente o melhor é espancado
Numa briga de língua pelo pior.

126
Não seja sapateiro nem escultor de setas,
A não ser que você seja seu próprio chefe:
Se um sapato estava apertado e a seta estava torta;
O fabricante leva xingos e chutes.

127
Se conciênte que outrem não presta, diga assim:
Não tenha armistício ou conchavo com os inimigos.

128
Nuca compartilhe com o vergonhoso
Mas permita-se ao que é plausivel.

129
Nunca erga seus olhos durante uma batalha,
Para que os herois encantem você,
Que pode transformar guerreiros em porcos
derrepente

130
Esteja com boa mulher se quer desfrutar
De suas boas palavras e sua boa vontade,
Prometa a justiça e seja fiel a isto:
desfrute dos bens que foram te dados,

131
Não seja cauteloso demais mas siplesmente o suficiente,
Primeiro, da cerveja espumante,
Depois, da mulher da mulher casada com outro,
E em terceiro lugar, dos truques dos ladrões.

132
Não ridicularize o viajante encontrado na estrada,
Nem ria maliciosamente do convidado:

133
Os que estão sentado no corredor raramente conhecem,
O amigo do novato:
O melhor homem é cheio de falhas,
O pior deles não é sem valor.

134
Nunca ria da cara de um velho quando lhe oferece conselho,
frequentemente suas palavras são sabias:
Pele enrrugada, e coisa magricela
Aquela mão entre os couros e que se move entre os intestinos,
Palavras esclarecedoras sempre vem.

135
Não zombe a cara de convidados nem os leve ate o portão,
Alivie o solitário e o miserável,

136
pesada a viga sobre a porta:
pendure uma ferradura nela
Contra má sorte para que derrepente
Para que derrepente deva chocar estupefatear seus convidados.

137
Existem remédios contras múitos males:
Terra contra o alcolismo, Urse contra os vermes
Carvalho contra (costiveness), milho contra feitiçaria,
Centeio esporeado contra contra ruptura, runas contra fardos
A lua contra rixas, o fogo contra a doença
A terra torna inofensiva as enchente.

138
Machucado me pendurei na forca dos ventos arrastantes
por nove longas noites,
Furado por uma lança, prometido a Odhinn,
Me ofereci para mim mesmo,
O mais sábio dos homens não sabe de onde nascem
as raízes da velha Árvore

139
Não me deram um pão,
E nem Hidromel,
Olhei para baixo
Gritando alto
Leveantei as runas
E caí daquela Árvore.

140
Nove canções de poder
Eu aprendi com o famoso Bolthor, o pai de Bestla:
Ele me derramou uma porção do hidromel precioso
Misturado com Odrerir.

141
Bem pulido e bem vicejada;
Palavras a palavras deu palavras a mim,
Feito por feito me deu os feitos,

142
Runas você encontrara e escrituras legiveis,
Escrituras muito fortes,
Escrituras muito robustas,
Escrituras que Bolthor pintou,
Feitas por poder enorme,
Gravadas pelo deus profeta,

143
Pelos deuses por Odhinn, pelos elfos por Dain,
Por Dvalin, também, pelos gnomos,
Por Asvid e pelos odiados Gigantes,
E de alguma forma eu mesmo esculpi:
Thund, elevado e retornado, antes que os homens fossem feitos os arranhou
Aquele que se ergueu primeiro, Caiu daí por diante.

144
Sabe como talha-las, sebe como le-las,
Sabecomo pinta-las, sabe como prova-las,
Sabe como envoca-las, sabe como marca-las,
sabe como envia-las, sabe como envia-las,

145
Melhor não perguntar do que prometer demais
Como um presente que exige outro presente;
Melhor não mandar do que matar muitos,

146
O primeiro encatamento que eu conheço é desconcidos para os nobres
Ou para qualquer um da raça humana;
E nomeado de salve-o,
Pois salvação pode dar nas horas de angustia e triteza,

147
Eu sei duma segunda que filhos de homens
precisam aprender para aqueles que desejam ser sustentados.

148
Eu conheço uma terceira: em plena batalha,
Se uma nescecidade for grande o suficiênte,
Eu cegarei a lâmina da espada dos inimigos,
Suas armas não ferirão.

149
Eu conheço uma quarta:
Me libertará rapidamente
Se os inimigos devesem me atar com brevidade
Com fortes correntes, um canto que faz as correntes arrebentarem
E as lançaduras soltarem de mihas mãos.

150
Eu conheço uma quinta:Nenhuma flexa que voa,
Mirou para trazer sofrimento ao homem,
Voa rápido de mais que meus dedos consigam
pega-las e paralas no ar.

151
Eu conheço uma sexta:
Me salvará se o homem
Esculpir runas sobre as raízes de uma jovem árvore
Com intenção de machucar; se torna feitiço;
O odiador fica ferido não eu.

152
Conheço uma sétima:
Se eu ver o salão em chamas
Ao redor de meus amigos de parlamento:
Embora quentes sejam as chamas eles não sentirão nada
Se eu resolver cantar a minha magia.

153
Conheço uma oitava:
Que agrada a todos,
muito útil aos homens:
Se o ódio arde no coração de um guerreiro,
Brevemente o curará e o acalmará.

154
Conheço uma nona:
Quando nessecidade tenho
De ter que savar o meu navio da tempestade,
O vento o acalma, e as ondas o tranquilizam
E bota o mar para dormir,

155
conheço uma décima:
Se os fantasmas do problema
Caminham nas trilhas acima,
Posso dar um jeito nisto
Para que eles sejam deviados,
Incapazes de encontrar seus caminhos,
E de achar suas casas.

156
Conheço uma décima primeira:
Quando vôo para batalha velhos comandantes de mãos dadas,
Apenas tenho que cantar por detráz de meu escudo,
E sem ferimentos vão para a guerra,
E sem ferimentos eles voltam da guerra,
Em qualquer momento ilezos estão.

157
conheço uma décima segunda:
Se um urso da árvore
Abraçar um homem,
posso talhar e pintar runas fortes
Que causará a morte ao falarem,
Respondem ao que quer que eu pergunte.

158
Conheço uma décima terceira:
Se eu lançar um copo de água num guerreiro,
Ele não caíra na batalha mais violenta,
Nem entrará fundo a espada,

159
conheço um décimo quarto, cujo o qual poucos conhecem
Se eu falar para uma tropa de guerreiros
A respeito das alturas, elfos e deuses,
Posso nomea-los um por um.
(poucos podem faze-lo.)

160
Conheço um décimo quinto:
Que primeiro Thijodrerir
Cantou diante as portas de "Delling",
Dando poder aos deuses, e destreza aos elfos,
Providência para Hroptatyr Odhinn,

161
Sei uma décima sexta:
Se eu vir uma garota com quem eu gostaria de "brincar",
Posso virar seus pensamentos, posso tocar o coração
de qualquer mulher de alvos braços.

162
Conheço uma decima sétima:
Se eu canta-la,
A jovem garota será muito lenta para me abandonar.

163
Aprende-los e canta-los, Loddfafnir,
Levará mito tempo,
Se bem que eles ajudam muito se os copreender,
Se os usar ajuda,
Útil se deles nessecitar.

164
Conheço uma oitava que nunca digo
Para senhorita ou esposa de Homem,
Um segrdo que escondo de todos
Exeto da mulher que jaz em meus braços,
Ou então de minha própria irmã.

165
O sábio tem falado palavras nos salão,
É bom que os homens conheçam,
Unutil para que os Trolls conheçam:
Palmas para quem fala,
Palmas para o conhecedor,
Felicidades a ele que copreendeu,
E deleite para aqueles que ouviram.

topo

Em Alemão

1 Der Ausgänge halber bevor du eingehst
Stelle dich sicher,
Denn ungewiß ist, wo Widersacher
Im Hause halten.

2 Heil dem Geber! Der Gast ist gekommen:
Wo soll er sitzen?
Atemlos ist, der unterwegs
Sein Geschäft besorgen soll.

3 Wärme wünscht der vom Wege kommt
Mit erkaltetem Knie;
Mit Kost und Kleidern erquicke den Wandrer,
Der über Felsen fuhr.

4 Wasser bedarf, der Bewirtung sucht,
Ein Handtuch und holde Nötigung.
Mit guter Begegnung erlangt man vom Gaste
Wort und Wiedervergeltung.

5 Witz bedarf man auf weiter Reise;
Daheim hat man Nachsicht.
Zum Augengespött wird der Unwissende,
Der bei Sinnigen sitzt.

6 Doch steife sich niemand auf seinen Verstand,
Acht hab er immer.
Wer klug und wortkarg zum Wirte kommt
Schadet sich selten:
Denn festern Freund als kluge Vorsicht
Mag der Mann nicht haben.

7 Vorsichtiger Mann, der zum Mahle kommt,
Schweigt lauschend still.
Mit Ohren horcht er, mit Augen späht er
Und forscht zuvor verständig.

8 Selig ist, der sich erwirbt
Lob und guten Leumund.
Unser Eigentum ist doch ungewiß
In des andern Brust.

9 Selig ist, wer selbst sich mag
Im Leben löblich raten,
Denn übler Rat wird oft dem Mann
Aus des andern Brust.

10 Nicht beßre Bürde bringt man auf Reisen
Als Wissen und Weisheit.
So frommt das Gold in der Fremde nicht,
In der Not ist nichts so nütze.

11 Nicht üblern Begleiter gibt es auf Reisen
Als Betrunkenheit ist,
Und nicht so gut als mancher glaubt
Ist Ael den Erdensöhnen,
Denn um so minder je mehr man trinkt
Hat man seiner Sinne Macht.

12 Der Vergessenheit Reiher überrauscht Gelage
Und stiehlt die Besinnung.
Des Vogels Gefieder befing auch mich
In Gunnlöds Haus und Gehege.

13 Trunken ward ich und übertrunken
In des schlauen Fialars Felsen.
Trunk mag taugen, wenn man ungetrübt
Sich den Sinn bewahrt.

14 Schweigsam und vorsichtig sei des Fürsten Sohn
Und kühn im Kampf.
Heiter und wohlgemut erweise sich jeder
Bis z.um Todestag.

15 Der unwerte Mann meint ewig zu leben,
Wenn er vor Gefechten flieht.
Das Alter gönnt ihm doch endlich nicht Frieden.
Obwohl der Speer ihn spart.

16 Der Tölpel glotzt, wenn er zum Gastmahl kommt, Murmelnd sitzt er
und mault.
Hat er sein Teil getrunken hernach,
So sieht man welchen Sinns er ist.

17 Der weiß allein, der weit gereist ist,
Und vieles hat erfahren,
Welches Witzes jeglicher waltet,
Wofern ihm selbst der Sinn nicht fehlt.

18 Lange zum Becher nur, doch leer ihn mit Maß,
Sprich gut oder schweig.
Niemand wird es ein Laster nennen,
Wenn du früh zur Ruhe fährst.

19 Der gierige Schlemmer, vergißt er der Tischzucht,
Schlingt sich schwere Krankheit an;
Oft wirkt Verspottung, wenn er zu Weisen kommt,
Törichtem Mann sein Magen.

20 Selbst Herden wissen, wann zur Heimkehr Zeit ist
Und gehn vom Grase willig;
Der Unkluge kennt allein nicht
Seines Magens Maß.

21 Der Armselige, Übelgesinnte
Hohnlacht über alles
Und weiß doch selbst nicht was er wissen sollte,
Daß er nicht fehlerfrei ist.

22 Unweiser Mann durchwacht die Nächte
Und sorgt um alle Sachen;
Matt nur ist er, wenn der Morgen kommt,
Der Jammer wahrt wie er war.

23 Ein unkluger Mann meint sich alle hold,
Die ihn lieblich anlachen.
Er versieht es sich nicht, wenn sie Schlimmes von ihm reden
So er zu Klügern kommt.

24 Ein unkluger Mann meint'sich alle hold,
Die ihm kein Widerwort geben;
Kommt er vor Gericht, so erkennt er bald,
Daß er wenig Anwälte hat.

25 Ein unkluger Mann meint, alles zu können,
Wenn er sich einmal zu wahren wußte.
Doch wenig weiß er was er antworten soll,
Wenn er mit Schwerem versucht wird.

26 Ein unkluger Mann, der zu andern kommt,
Schweigt am besten still.
Niemand bemerkt, daß er nichts versteht,
So lang er zu sprechen scheut.
Nur freilich weiß wer wenig weiß
Auch das nicht, wann er schweigen soll.

27 Weise dünkt sich schon wer zu fragen weiß
Und zu sagen versteht;
Doch Unwissenheit mag kein Mensch verbergen,
Der mit Leuten leben muß.

28 Der schwatzt zuviel, der nimmer geschweigt
Eitel unnützer Worte.
Die zappelnde Zunge, die kein Zaum verhält,
Ergellt sich selten Gutes.

29 Mach nicht zum Spott der Augen den Mann,
Der vertrauend Schutz will suchen.
Klug dünkt sich leicht, der von keinem befragt wird
Und mit heiler Haut daheim sitzt.

30 Klug dünkt sich gern, wer Gast den Gast
Verhöhnend, Heil in der Flucht sucht.
Oft merkt zu spät, der beim Mahle Hohn sprach,
Wie grämlichen Feind er ergrimmte.

31 Zu oft geschiehts, daß sonst nicht Verfeindete
Sich als Tischgesellen schrauben.
Dieses Aufziehn wird ewig währen:
Der Gast grollt dem Gaste.

32 Bei Zeiten nehme den Imbiß zu sich,
Der nicht zu gutem Freunde fährt.
Sonst sitzt er und schnappt und will verschmachten
Und hat zum Reden nicht Ruhe.

33 Ein Umweg ist's zum untreuen Freunde,
Wohnt er gleich am Wege;
Zum trauten Freunde führt ein Richtsteig
Wie weit der Weg sich wende.

34 Zu gehen schickt sich, nicht zu gasten stets
An derselben Statt.
Der Liebe wird leid, der lange weilt
In des andern Haus.

35 Eigen Haus, ob eng, geht vor,
Daheim bist du Herr,
Zwei Ziegen nur und dazu ein Strohdach
Ist besser als Betteln.

36 Eigen Haus, ob eng, geht vor,
Daheim bist du Herr.
Das Herz blutet jedem, der erbitten muß
Sein Mahl alle Mittag.

37 Von seinen Waffen weiche niemand
Einen Schritt im freien Feld:
Niemand weiß unterwegs, wie bald
Er seines Speers bedarf.

38 Nie fand ich so milden und kostfreien Mann,
Der nicht gerne Gab empfing,
Mit seinem Gute so freigebig keinen,
Dem Lohn wär leid gewesen.

39 Des Vermögens, das der Mann erwarb,
Soll er sich selbst nicht Abbruch tun:
Oft spart man dem Leiden was man dem Lieben bestimmt;
Viel fügt sich schlimmer als man denkt.

40 Freunde sollen mit Waffen und Gewändern sich erfreun,
Den schönsten, die sie besitzen:
Gab und Gegengabe begründet Freundschaft,
Wenn sonst nichts entgegen steht.

41 Der Freund soll dem Freunde Freundschaft bewähren
Und Gabe gelten mit Gabe.
Hohn mit Hohn soll der Held erwidern,
Und Losheit mit Lüge.

42 Der Freund soll dem Freunde Freundschaft bewähren,
Ihm selbst und seinen Freunden.
Aber des Feindes Freunde soll niemand
Sich gewogen erweisen.

43 Weißt du den Freund, dem du wohl vertraust
Und erhoffst du Holdes von ihm,
So tausche Gesinnung und Geschenke mit ihm,
Und suche manchmal sein Haus heim.

44 Weißt du den Mann, dem du wenig vertraust
Und erhoffst doch Holdes von ihm,
Sei fromm in Worten und falsch im Denken
Und zahle Losheit mit Lüge.

45 Weißt du dir wen, dem du wenig vertraust,
Weil dich sein Sinn verdächtig dünkt,
Den magst du anlachen, und an dich halten:
Die Vergeltung gleiche der Gabe.

46 Jung war ich einst, da ging ich einsam
Verlaßne Wege wandern.
Doch fühlt ich mich reich, wenn ich andere fand:
Der Mann ist des Mannes Lust.

47 Der milde, mutige Mann ist am glücklichsten,
Den selten Sorge beschleicht;
Doch der Verzagte zittert vor allem
Und kargt verkümmernd mit Gaben.

48 Mein Gewand gab ich im Walde
Moosmännern zweien.
Bekleidet dauchten sie Kämpen sich gleich,
Während Hohn den Nackten neckt.

49 Der Dornbusch dorrt, der im Dorfe steht,
Ihm bleibt nicht Blatt noch Borke.
So geht es dem Mann, den niemand mag:
Was soll er länger leben?

50 Heißer brennt als Feuer der Bösen
Freundschaft fünf Tage lang;
Doch sicher am sechsten ist sie erstickt
Und alle Lieb erloschen.

51 Die Gabe muß nicht immer groß sein:
Oft erwirbt man mit wenigem Lob.
Ein halbes Brot, eine Neig im Becher
Gewann mir wohl den Gesellen.

52 Wie Körner im Sand klein an Verstand
Ist kleiner Seelen Sinn.
Ungleich ist der Menschen Einsicht,
Zwei Hälften hat die Welt.

53 Der Mann muß mäßig weise sein,
Doch nicht allzuweise.
Das schönste Leben ist dem beschieden,
Der recht weiß, was er weiß.

54 Der Mann muß mäßig weise sein,
Doch nicht allzuweise.
Des Weisen Herz erheitert sich selten
Wenn er zu weise wird.

55 Der Mann muß mäßig weise sein,
Doch nicht allzuweise.
Sein Schicksal kenne keiner voraus,
So bleibt der Sinn ihm sorgenfrei.

56 Brand entbrennt an Brand, bis er zu Ende brennt,
Flamme belebt sich an Flamme.
Der Mann wird durch den Mann der Rede mächtig
Im Verborgnen bleibt er blöde.

57 Früh aufstehen soll, wer den andern sinnt
Um Haupt und Habe zu bringen:
Dem schlummernden Wolf glückt selten ein Fang,
Noch schlafendem Mann ein Sieg.

58 Früh aufstehen soll, wer wenig Arbeiter hat,
Und schaun nach seinem Werke.
Manches versäumt, wer den Morgen verschläft:
Dem Raschen gehört der Reichtum halb.

59 Dürrer Scheite und deckender Schindeln
Weiß der Mann das Maß,
Und all des Holzes, womit er ausreicht
Während der Jahreswende.

60 Rein und gesättigt reit zur Versammlung
Um schönes Kleid unbekümmert.
Der Schuh und der Hosen schäme sich niemand,
Noch des Hengstes, hat er nicht guten.

61 Zu sagen und zu fragen verstehe jeder,
Der nicht dumm will dünken.
Nur einem vertrau er, nicht auch dem andern,
Wissens dreie, so weiß es die Welt.

62 Verlangend lechzt, eh er landen mag
Der Aar auf der ewigen See.
So geht es dem Mann in der Menge des Volks,
Der keinen Anwalt antrifft.

63 Der Macht muß der Mann, wenn er klug ist,
Sich mit Bedacht bedienen,
Denn bald wird er finden, wenn er sich Feinde macht,
Daß dem Starken ein Stärkerer lebt.

64 Umsichtig und verschwiegen sei ein jeder
Und im Zutraun zaghaft.
Worte, die andern anvertraut wurden,
Büßt man oft bitter.

65 An manchen Ort kam ich allzufrüh;
Allzuspät an andern.
Bald war getrunken das Bier, bald zu frisch;
Unlieber kommt immer zur Unzeit.

66 Hier und dort hätte mir Labung gewinkt,
Wenn ich des bedurfte.
Zwei Schinken noch hingen in des Freundes Halle,
Wo ich einen schon geschmaust.

67 Feuer ist das Beste dem Erdgebornen,
Und der Sonne Schein;
Nur sei Gesundheit ihm nicht versagt
Und lasterlos zu leben.

68 Ganz unglücklich ist niemand, ist er gleich nicht gesund:
Einer hat an Söhnen Segen,
Einer an Freunden, einer an vielem Gut,
Einer an trefflichem Tun.

69 Leben ist besser, auch Leben in Armut:
Der Lebende kommt noch zur Ruh.
Feuer sah ich des Reichen Reichtümer fressen,
Und der Tod stand vor der Tür.

70 Der Hinkende reite, der Handlose hüte,
Der Taube taugt noch zur Tapferkeit.
Blind sein ist besser als verbrannt werden:
Der Tote nützt zu nichts mehr.

71 Ein Sohn ist besser, ob spät geboren
Nach des Vaters Hinfahrt.
Gedenksteine stehn am Wege selten,
Wenn sie der Freund dem Freund nicht setzt.

72 Zweie gehören zusammen und doch schlägt die Zunge
das Haupt.
Unter jedem Gewand erwart ich eine Faust.

73 Der Nacht freut sich wer des Vorrats gewiß ist,
Doch herb ist die Herbstnacht.
Fünfmal wechselt oft das Wetter am Tag:
Wie viel mehr im Monat!

74 Wer wenig weiß, der weiß auch nicht,
Daß einen oft der Reichtum äfft;
Einer ist reich, ein andrer arm:
Den soll niemand narren.

75 Das Vieh stirbt, die Freunde sterben,
Endlich stirbt man selbst;
Doch nimmer mag ihm der Nachruhm sterben,
Welcher sich guten gewann.

76 Das Vieh stirbt, die Freunde sterben,
Endlich stirbt man selbst;
Doch eines weiß ich, daß immer bleibt:
Das Urteil über den Toten.

77 Volle Speicher sah ich bei Fettlings Sprossen,
Die heuer am Hungertuch nagen:
Überfluß währt einen Augenblick,
Dann flieht er, der falscheste Freund.

78 Der alberne Geck, gewinnt er etwa
Gut oder Gunst der Frauen,
Gleich schwillt ihm der Kamm, doch die Klugheit nicht;
Nur im Hochmut nimmt er zu.

79 Was wirst du finden befragst du die Runen,
Die hochheiligen,
Welche Götter schufen, Hohepriester schrieben?
Daß nichts besser sei als Schweigen.

80 Den Tag lob abends, die Frau im Tode,
Das Schwert, wenn's versucht ist,
Die Braut nach der Hochzeit, eh es bricht, das Eis,
Das Ael, wenn's getrunken ist.

81 Im Sturm fällt den Baum, stich bei Fahrwind in See,
Mit der Maid spiel im Dunkeln: manch Auge hat der Tag.
Das Schiff ist zum Segeln, der Schild zum Decken gut,
Die Klinge zum Hiebe, zum Küssen das Mädchen.

82 Trink Ael am Feuer, auf Eis lauf Schrittschuh,
Kauf mager das Roß, und rostig das Schwert,
Zieh den Hengst daheim, den Hund im Vorwerk.

83 Mädchenreden vertraue kein Mann,
Noch der Weiber Worten.
Auf geschwungnem Rad geschaffen ward ihr Herz,
Trug in der Brust verborgen.

84 Krachendem Bogen, knisternder Flamme,
Schnappendem Wolf, geschwätziger Krähe,
Grunzender Bache, wurzellosem Baum,
Schwellender Meerflut, sprudelndem Kessel;

85 Fliegendem Pfeil, fallender See,
Einnächtgem Eis, geringelter Natter,
Bettreden der Braut, brüchigem Schwert,
Kosendem Bären und Königskinde;

86 Siechem Kalb, gefälligem Knecht,
Wahrsagendem Weib, auf der Walstatt Besiegtem,
Heiterm Himmel, lachendem Herrn,
Hinkendem Köter und Trauerkleidern;

87 Dem Mörder deines Bruders, wie breit wär die Straße,
Halbverbranntem Haus, windschnellem Hengst,
(Bricht ihm ein Bein, so ist er unbrauchbar):
Dem allen soll niemand voreilig trauen.

88 Frühbesätem Feld trau nicht zu viel,
Noch altklugem Kind.
Wetter braucht die Saat und Witz das Kind:
Das sind zwei zweiflige Dinge.

89 Die Liebe der Frau, die falschen Sinn hegt,
Gleicht unbeschlagnem Roß auf schlüpfrigem Eis,
Mutwillig, zweijährig, und übel gezähmt;
Oder steuerlosem Schiff auf stürmender Flut,
Der Gemsjagd des Lahmen auf glatter Bergwand.

90 Offen bekenn ich, der beide wohl kenne,
Der Mann ist dem Weibe wandelbar;
Wir reden am schönsten, wenn wir am schlechtesten denken
So wird die Klügste geködert.

91 Schmeichelnd soll reden und Geschenke bieten
Wer des Mädchens Minne will,
Den Liebreiz loben der leuchtenden Jungfrau:
So fängt sie der Freier.

92 Der Liebe verwundern soll sich kein Weiser
An dem andern Mann.
Oft fesselt den Klugen was den Toren nicht fängt,
Liebreizender Leib.

93 Unklugheit wundre keinen am andern,
Denn viele befällt sie.
Weise zu Tröpfen wandelt auf Erden
Der Minne Macht.

94 Das Gemüt weiß allein, das dem Herzen innewohnt
Und seine Neigung verschließt,
Daß ärger Übel den Edlen nicht quälen mag
Als Liebesleid.

95 Selbst erfuhr ich das, als ich im Schilfe saß
Und meiner Holden harrte.
Herz und Seele war mir die süße Maid;
Gleichwohl erwarb ich sie nicht.

96 Ich fand Billungs Maid auf ihrem Bette,
Weiß wie die Sonne, schlafend.
Aller Fürsten Freude fühlt ich nichtig,
Sollt ich ihrer länger ledig leben.

97 "Am Abend sollst du, Odin, kommen,
Wenn du die Maid gewinnen willst.
Nicht ziemt es sich, daß mehr als Zwei
Von solcher Sünde wissen."

98 Ich wandte mich weg Erwidrung hoffend,
Ob noch der Neigung ungewiß;
Jedoch dacht ich, ich dürft erringen
Ihre Gunst und Liebesglück.

99 So kehrt ich wieder: da war zum Kampf
Strenge Schutzwehr auferweckt,
Mit brennenden Lichtern, mit lodernden Scheitern
Mir der Weg verwehrt zur Lust.

100 Am folgenden Morgen fand ich mich wieder ein,
Da schlief im Saal das Gesind;
Ein Hündlein sah ich statt der herrlichen Maid
An das Bett gebunden.

101 Manche schöne Maid, wer's merken will,
Ist dem Freier falsch gesinnt.
Das erkannt ich klar, als ich das kluge Weib
Verlocken wollte zu Lüsten.
Jegliche Schmach tat die Schlaue mir an
Und wenig ward mir des Weibes.

102 Munter sei der Hausherr und heiter bei Gästen
Nach geselliger Sitte,
Besonnen und gesprächig: so schein er verständig,
Und rate stets zum Rechten.

103 Der wenig zu sagen weiß, wird ein Erztropf genannt,
Es ist des Albernen Art.

104 Den alten Riesen besucht ich, nun bin ich zurück:
Mit Schweigen erwarb ich da wenig.
Manch Wort sprach ich zu meinem Gewinn
In Suttungs Saal.

105 Gunnlöd schenkte mir auf goldnem Sessel
Einen Trunk des teuern Mets.
Übel vergolten hab ich gleichwohl
Ihrem heiligen Herzen,
Ihrer glühenden Gunst.

106 Ratamund ließ ich den Weg mir räumen
Und den Berg durchbohren;
In der Mitte schritt ich zwischen Riesensteigen
Und hielt mein Haupt der Gefahr hin.

107 Schlauer Verwandlungen Frucht erwarb ich,
Wenig mißlingt dem Listigen.
Denn Odhrörir ist aufgestiegen
Zur weitbewohnten Erde.

108 Zweifel heg ich, ob ich heim wär gekehrt
Aus der Riesen Reich,
Wenn mir Gunnlöd nicht half, die herzige Maid,
Die den Arm um mich schlang.

109 Die Eisriesen eilten des andern Tags
Des Hohen Rat zu hören
In des Hohen Halle.
Sie fragten nach Bölwerk ob er heimgefahren sei
Oder ob er durch Suttung fiel.

110 Den Ringeid, sagt man, hat Odin geschworen:
Wer traut noch seiner Treue?
Den Suttung beraubt er mit Ränken des Mets
Und ließ sich Gunnlöd grämen.

Loddfafnir's-Lied

111 Zeit ist's zu reden vom Rednerstuhl.
An dem Brunnen Urdas
Saß ich und schwieg, saß ich und dachte
Und merkte der Männer Reden.

112 Von Runen hört ich reden und vom Ritzen der Schrift
Und vernahm auch nütze Lehren.
Bei des Hohen Halle, in des Hohen Halle
Hört ich sagen so:

113 Dies rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Steh nachts nicht auf, wenn die Not nicht drängt,
Du wärst denn zum Wächter geordnet.

114 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
ln der Zauberfrau Schoß schlaf du nicht,
So daß ihre Glieder dich gürten.

115 Sie betört dich so, du entsinnst dich nicht mehr
Des Gerichts und der Rede der Fürsten,
Gedenkst nicht des Mahls noch männlicher Freuden,
Sorgenvoll suchst du dein Lager.

116 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Des andern Frau verführe du nicht.
Zu heimlicher Zwiesprach.

117 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Über Furten und Felsen so du zu fahren hast,
So sorge für reichliche Speise.

118 Dem übeln Mann eröffne nicht
Was dir Widriges widerfährt:
Von argem Mann erntest du nimmer doch
So guten Vertrauns Vergeltung.

119 Verderben stiften einem Degen sah ich
Übeln Weibes Wort:
Die giftige Zunge gab ihm den Tod,
Nicht seine Schuld.

120 Gewannst du den Freund, dem du wohl vertraust,
So besuch ihn nicht selten,
Denn Strauchwerk grünt und hohes Gras
Auf dem Weg, den niemand wandelt.

121 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Guten Freund gewinne dir zu erfreuender Zwiesprach;
Heilspruch lerne so lange du lebst.

122 Altem Freunde sollst du der erste
Den Bund nicht brechen.
Das Herz frißt dir Sorge, magst du keinem mehr
Deine Gedanken all.

123 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Mit ungesalznem Narren sollst du
Nicht Worte wechseln.

124 Von albernem Mann magst du niemals
Guten Lohn erlangen.
Nur der Wackere mag dir erwerben
Guten Leumund durch sein Lob.

125 Das ist Seelentausch, sagt einer getreulich
Dem andern alles, was er denkt.
Nichts ist übler als unstet sein:
Der ist kein Freund,
der zu Gefallen spricht.

126 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Drei Worte nicht sollst du mit dem Schlechten wechseln:
Oft unterliegt der Gute,
Der mit dem Schlechten streitet.

127 Schuhe nicht sollst du noch Schäfte machen
Für andre als für dich:
Sitzt der Schuh nicht, ist krumm der Schaft,
Wünscht man dir alles Übel.

128 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Wo Not du findest, deren nimm dich an;
doch gib dem Feind nicht Frieden.

129 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Dich soll andrer Unglück nicht freuen;
Ihren Vorteil laß dir gefallen.

130 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Nicht aufschaun sollst du im Schlachtgetöse:
Ebern ähnlich wurden oft Erdenkinder;
So aber zwingt dich kein Zauber.

131 Willst du ein gutes Weib zu deinem Willen bereden
Und Freude bei ihr finden,
So verheiß ihr Holdes und halt es treulich:
Des Guten wird die Maid nicht müde.

132 Sei vorsichtig, doch sei's nicht allzusehr,
Am meisten sei's beim Met
Und bei des andern Weib; auch wahre dich
Zum dritten vor der Diebe List.

133 Mit Schimpf und Hohn verspotte nicht
Den Fremden noch den Fahrenden.
Selten weiß, der zu Hause sitzt
Wie edel ist, der einkehrt.

134 Laster und Tugenden liegen den Menschen
In der Brust beieinander.
Kein Mensch ist so gut, daß nichts ihm mangle,
Noch so böse, daß er zu nichts nütze.

135 Haarlosen Redner verhöhne nicht:
Oft ist gut was der Greis spricht.
Aus welker Haut kommt oft weiser Rat;
Hängt ihm die Hülle gleich,
Schinden ihn auch Schrammen,
Der unter Wichten wankt.

136 Das rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst.
Den Wandrer fahr nicht an, noch weis ihm die Tür:
Gib dem Gehenden gern.

137 Stark wär der Riegel, der sich rücken sollte
Allen aufzutun.
Gib einen Scherf; dies Geschlecht sonst wünscht
Dir alles Unheil an.

138 Dies rat ich, Loddfafnir, vernimm die Lehre,
Wohl dir, wenn du sie merkst:
Wo Ael getrunken wird, ruf die Erdkraft an:
Erde trinkt und wird nicht trunken.
Feuer hebt Krankheit, Eiche Verhärtung,
Ähre Vergiftung,
Der Hausgeist häuslichen Hader.
Mond mindert Tobsucht,
Hundsbiß heilt Hundshaar,
Rune Beredung;
Die Erde nehme Naß auf.

Odins Runenlied

139 (1) Ich weiß, daß ich hing am windigen Baum
Neun lange Nächte,
Vom Speer verwundet, dem Odin geweiht,
Mir selber ich selbst,
Am Ast des Baums, dem man nicht ansehn kann
Aus welcher Wurzel er sproß.

140 (2) Sie boten mir nicht Brot noch Met;
Da neigt ich mich nieder
Auf Runen sinnend, lernte sie seufzend:
Endlich fiel ich zur Erde.

141 (3) Hauptlieder neun lernt ich von dem weisen Sohn
Bölthorns, des Vaters Bestlas,
Und trank einen Trunk des teuern Mets
Aus Odhrörir geschöpft.

142 (4) Zu gedeihen begann ich und begann zu denken,
Wuchs und fühlte mich wohl.
Wort aus dem Wort verlieh mir das Wort,
Werk aus dem Werk verlieh mir das Werk.

143 (5) Runen wirst du finden und Ratstäbe,
Sehr starke Stäbe,
Sehr mächtige Stäbe.
Erzredner ersann sie, Götter schufen sie,
Sie ritzte der hehrste der Herrscher.

144 (6) Odin den Riesen, den Alfen Dain,
Dwalin den Zwergen,
Alswid aber den Riesen; einige schnitt ich selbst.

145 (7) Weißt du zu ritzen? Weißt du zu erraten?
Weißt du zu finden? Weißt zu erforschen?
Weißt du zu bitten? Weißt Opfer zu bieten?
Weißt du wie man senden, weißt wie man tilgen soll?

146 (8) Besser nicht gebeten, als zu viel geboten:
Die Gabe will stets Vergeltung.
Besser nichts gesendet, als zu viel getilgt;
So ritzt es Thundr zur Richtschnur den Völkern.
Dahin entwich er, von wannen er ausging.

147 (9) Lieder kenn ich, die kann die Königin nicht
Und keines Menschen Kind.
Hilfe verheißt mir eins, denn helfen mag es
In Streiten und Zwisten und in allen Sorgen.

148 (10) Ein andres weiß ich, des alle bedürfen,
Die heilkundig heißen.

149 (11) Ein drittes weiß ich, des ich bedarf
Meine Feinde zu fesseln.
Die Spitze stumpf ich dem Widersacher;
Mich verwunden nicht Waffen noch Listen.

150 (12) Ein viertes weiß ich, wenn der Feind mir schlägt
In Bande die Bogen der Glieder,
So bald ich es singe, so bin ich ledig,
Von den Füßen fällt mir die Fessel,
Der Haft von den Händen.

151 (13) Ein fünftes kann ich: fliegt ein Pfeil gefährdend
Übers Heer daher,
Wie hurtig er fliege, ich mag ihn hemmen,
Erschau ich ihn nur mit der Sehe.

152 (14) Ein sechstes kann ich, so wer mich versehrt
Mit harter Wurzel des Holzes:
Den andern allein, der mir es antut,
Verzehrt der Zauber, ich bleibe frei.

153 (15) Ein siebentes weiß ich, wenn hoch der Saal steht
Über den Leuten in Lohe,
Wie breit sie schon brenne, ich berge sie noch:
Den Zauber weiß ich zu zaubern.

154 (16) Ein achtes weiß ich, das allen wäre
Nützlich und nötig:
Wo unter Helden Hader entbrennt,
Da mag ich schnell ihn schlichten.

155 (17) Ein neuntes weiß ich, wenn Not mir ist
Vor der Flut das Fahrzeug zu bergen,
So wend ich den Wind von den Wogen ab
Und beschwichtge rings die See.

156 (18) Ein zehntes kann ich, wenn Zaunreiterinnen
Durch die Lüfte lenken,
So wirk ich so, daß sie wirre zerstäuben
Und als Gespenster schwinden.

157 (19) Ein elftes kann ich, wenn ich zum Angriff soll
Die treuen Freunde führen,
In den Schild fing ich's, so ziehn sie siegreich
Heil in den Kampf, heil aus dem Kampf,
Bleiben heil wohin sie ziehn.

158 (20) Ein zwölftes kann ich, wo am Zweige hängt
Vom Strang erstickt ein Toter,
Wie ich ritze das Runenzeichen,
So kommt der Mann und spricht mit mir.

159 (21) Ein dreizehntes kann ich, soll ich ein Degenkind
In die Taufe tauchen,
So mag er nicht fallen im Volksgefecht,
Kein Schwert mag ihn versehren.

160 (22) Ein vierzehntes kann ich, soll ich dem Volke
Der Götter Namen nennen,
Asen und Alfen kenn ich allzumal;
Wenige sind so weise.

161 (23) Ein fünfzehntes kann ich, das Volkrörir der Zwerg
Vor Dellings Schwelle sang:
Den Asen Stärke, den Alfen Gedeihn,
Hohe Weisheit dem Hroptatyr.

162 (24) Ein sechzehntes kann ich, will ich schöner Maid
In Lieb und Lust mich freuen,
Den Willen wandl ich der Weißarmigen,
Daß ganz ihr Sinn sich mir gesellt.

163 (25) Ein siebzehntes kann ich, daß schwerlich wieder
Die holde Maid mich meidet.
Dieser Lieder, magst du, Loddfafnir,
Lange ledig bleiben.
Doch wohl dir, weißt du sie,
Heil dir, behältst du sie,
Selig, singst du sie!

164 (26) Ein achtzehntes weiß ich, das ich aber nicht singe
Vor Maid noch Mannesweibe
Als allein vor ihr, die mich umarmt,
Oder sei es, meiner Schwester.
Besser ist was einer nur weiß;
So frommt das Lied mir lange.

165 (27) Des Hohen Lied ist gesungen
In des Hohen Halle,
Den Erdensöhnen not, unnütz den Riesensöhnen.
Wohl ihm, der es kann, wohl ihm, der es kennt,
Lange lebt, der es erlernt,
Heil allen, die es hören.

topo

Em Sueco

1. Alla dörrar
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.
2. I givande, hell er!
Gäst är in kommen,
Sägen, var sitta han skall!
Brått har den,
som på bränderna vid härden
skall fresta, vad framgång han får.
3. Eld behöver,
den in har kommit,
och kall har blivit om knäna.
Mat och kläder
den man tarvar,
som har över fjällen farit.
4. Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka.
5. Vett behöver,
den som vida färdas;
lätt är hemma vadhelst.
Mång ögonkast får,
den som intet förstår
och sitter med kloka tillsammans.
6. över sitt förstånd
skall man stolt ej vara,
fasthellre i väsendet varsam!
När en klok och sluten
kommer till gården,
sällan den försiktige sig skadar,
ty osvikligare vän
man aldrig får
än mycket mannavett.
7. Den varsamme gästen,
som till gille kommer
tiger under lyssnande tystnad;
med öronen hör efter,
med ögonen skådar,
så spanar var klok och spejar.
8. Säll är den,
som åt sig vinner,
lovord och lisa i nöden.
Otryggt är allt,
som man äga skall,
buret i andras bröst.
9. Säll är den,
som för sig äger
lovord och förstånd uti livet,
ty onda anslag
man ofta rönt
alstras ur andras bröst.
10. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
På främmande ort
går det framför guld.
Slikt är den torftiges tillflykt.
11. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.
12. Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man,
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.
13. Glömskans häger heter,
den över glatt lag svävar;
han snattar från män deras sans.
Med den fågelns fjädrar
jag fjättrad blev
i Gunnlods gård.
14. Drucken jag blev,
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar.
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans.
15. Tyst och klok
vare konungason,
och djärv, när strid står;
munter och glad
bland män envar,
tills han av döden drabbas!
16. Ovis man
tror sig alltid skola leva,
om för vapenskifte han sig aktar,
men ålderdomen giver
honom ingen frid,
fast honom spjuten spara.
17. En gäck stirrar,
när han till gille kommer;
han talar om allt eller tiger;
på samma gång,
som en sup han får,
då är det slut med hans slughet.
18. Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är.
19. Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet
ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.
20. Glupske slukaren,
om besinning han ej vet,
äter sig ohälsa.
Löje skaffar ofta
i lag med okloka
åt enfaldig man hans mage.
21. Hjordar veta
när vända hem de skola,
och gånga då från gräset,
men ovis man
aldrig känner
sin egen mages mått.
22. En eländig man
och illasinnad
gör hån åt vad som helst;
det vet han icke,
som han veta behövde,
att honom fel ej fattas.
23. Ovis man
alla nätter vakar,
grubblar och grämer sig för allt;
matt är han,
när morgonen kommer;
vedermödan är, som den var.
24. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
han förstår icke,
fast de stämpla mot honom,
om han bland sluga sitter.
25. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
när på tinget han kommer,
det ter sig klart,
att få hans talan föra.
26. Ovis man
tror sig allt veta.
när i vrå i skygd han vistas;
men slätt han vet,
vad han svara skall,
när män hans förmåga fresta.
27. Ovis man,
som bland andra kommer,
gör bäst i att tyst förbliva;
ingen vet,
att han intet kan,
om ej för ymnigt han ordar.
Ingen känner
den, som ingenting vet,
om icke för ymnigt han ordar.
28. Klok den synes,
som kunnig är
att spörja och spörsmål besvara.
Hemligt aldrig
kan hållas sådant,
som går ifrån mun till mun.
29. Alltför mycket talar,
den som aldrig tiger,
av ord med ingen mening.
Hastig tunga,
som ej hålles i styr,
ofta sig ofärd pratar.
30. Till ögnagyckel
skall man annan ej hava,
om han gör som gäst besök.
Klok mången tyckes,
om han ej tilltalas,
och helskinnad hållas han får.
31. Klok förefaller,
den till flykten tager,
en gäst, som är hånfull mot gäst.
Föga den vet,
som flinar vid måltid,
om han med gramsne ej glammar.
32. Många män
med mångprövad vänskap
gyckla med varandra vid gillet.
Alltid det är
ett upphov till strid,
att gäst tvistar med gäst.
33. På morgonen en man,
sig måltid rikligt skaffe,
om han till bekanta ej kommer;
annars sitter han och snappar,
som svulten han vore,
och kan föga fråga.
34. Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren.
35. Gå skall man,
ej är gott, att gäst
är ständigt på samma ställe.
Ljuv bliver led,
om länge kvar
på en annans bänk han bliver.
36. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.
37. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
blödande är hjärtat
på den, som bedja skall
sig mat till varje mål.
38. Från sina vapen
ej vike en man
på fältet ett enda fjät,
ty ovisst är att veta,
när ute på vägen
spjutets spets kan tarvas.
39. Ej så givmild man
eller gästfri jag fann,
att ej åt gåvor han gladdes,
eller så litet snål
på sitt gods,
att led vore lön, om han finge.
40. Den som välstånd
förvärvat har,
skall torftighet ej tåla;
ofta spars åt okär,
vad åt älskling var ämnat;
mycket går värre, än man väntat.
41. Med vapen och kläder
glädje vänner varandra!
Själv man skönjer det bäst.
Gneom gengåvor vänskapen
vara längst;
om annars det vill sig väl.
42. Till sin vän
skall man vän vara
och vedergälla gåva med gåva;
med löje skall man
löje gälda
och försök att lura med lögn.
43. Till sin vän
skall man vän vara,
till honom och hans vän;
men till oväns vän
skall ingen man
någonsin vän vara.
44. Vet du, om vän du har,
som du väl tror
och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara
och vängåvor skifta,
träffa honom titt och ofta.
45. Om du har en annan,
som du illa tror,
och av honom dock gott vill hava;
fagert skall du tala
men falskt tänka
och vedergälla list med lögn.
46. Ytterligare gäller
om den, du illa tror
och vars onda sinne du anar:
mot honom skall du le
och låtsa vänskap;
samma gåva åt givaren gälda.
47. Ung var jag fordom
och for ensammen,
då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik,
då jag träffade en annan:
man är mans gamman.
48. Modiga och givmilda
män leva bäst,
nära sällan sorg;
men fåvitsk man
fruktar allt möjligt,
sörjer alltid snål vid gåvor.
49. Med kläderna mina
jag klädde på fältet
tvänne gubbar av trä;
hela karlar de tycktes,
när en klut de hade;
nesligt är naken vara.
50. Tallen torkar,
som på tomten står,
och ej skyddas av bark eller barr;
så är ock en,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?
51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.
52. Mycket skall
ej mannen giva,
ofta får han lovord för litet;
med hälften av en bulle
och med bägare på lut
vann jag mig en vän.
53. Små sandstränder,
små sjöar,
små äro människors sinnen.
Ej samtliga män
fingo samma visdom;
ovis överallt är enhälft.
54. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Bland män är livet
mest fagert för dem,
som väl veta mycket.
55. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.
56. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Sitt öde vete
ingen på förhand;
då är honom sorglösast sinnet.
57. Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.
58. Arla stige upp,
den som äga vill
en annan egendom eller liv!
Sällan liggande ulv
ett lårstycke får
eller sovande man seger.
59. Arla stige upp
som har arbetsfolk få,
och tage med sin syssla i tu!
Mycket försinkas
för den, om morgonen sover;
rask är till hälften rik.
60. Av torrt trä
och taknäver
en man måttet känner,
och vad ved
vara kan
ett helt kvartal eller halvår.
61. Tvagen och mätt
ride mannen till tinget,
fast klent han är klädd!
över skor och knäbyxor
ej skamsen någon vare,
ej heller över hästen,
fast han har en dålig!
62. Han far och fikar
med framåtböjt huvud
örnen på urgammalt hav;
så ock den man,
som bland många kommer
och har förespråkare få.
63. Frågor den göre
och give svar,
som klok vill kallas!
En må få veta,
en andre icke;
veta det tre, så vet världen.
64. En klok man
skall kuva sitt lynne,
sin härsklystnad hålla i tygel.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
65. För de ord,
som till andra man har sagt,
ofta man bitter får böta.
66. Mycket för tidigt
kom jag på många ställen
men alltför sent på somliga;
drucket var ölet,
obryggt ibland;
sällan kommer led till lags.
67. Här och var
man mig hem hade bjudit,
om ej mat till målen jag behövt,
eller två lår hängt
hos den trofaste vännen,
sedan ett jag ätit hade.
68. Elden är bäst
för barn av människor
och solens syn,
och om sin hälsa
man hava får
och leva utan last.
69. En man är ej olycklig,
fast usel till hälsan;
mången är av söner säll,
mången av fränder,
mången av fullt upp med gods,
mången av välgjort verk.
70. Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.
Eld såg jag brinna
i bål åt den rike,
och död låg han utanför dörren.
71. Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.
72. En son är bättre,
fastän sent född,
sedan faderns levnad är liden.
Sällan bautastenar
man ser vid vägen,
om ej frände över frände dem rest.
73. Två äro stridsmän:
tungan dödar huvudet;
under varje päls
jag väntar en hand.
74. Med fröjd den natten motser,
som matsäck har att njuta,
Kort räcka skepps rår,
höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar
vädret mycket
men mer på en månad.
75. Den icke något vet,
som ingenting vet;
av rikedom mången röjes som narr.
Den ene är rik,
den andre fattig,
lägg ej den det till last!
76. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
77. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
78. Fulla fårfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu traska de med tiggarens stav.
överflöd är
som en ögonblink,
vankelmodigast av vänner.
79. En ovis man,
om han erhålla kan
gods eller kvinnors gunst,
hans stolthet växer,
men förståndet icke,
i dårskap går han duktigt långt.
80. Det rönes då,
när om runor du spörjer,
om de stavar, som från gudarne stamma,
som höga makter höggo,
och skaldefebern skar,
då tyckes det bäst, att han tiger.
81. Om kvällen skall dagen prisas,
gift kvinna, då hon bränd är,
svärdet, då det frestat är,
flicka, då hon gift är;
is, då man över kommer,
öl, då det drucket är.
82. I blåsväder skall skog man fälla,
i bris ro ut på öppet hav,
i mörkret med mö språka,
ty många är dagens ögon.
å skepp skall man fart göra
och skölden till skydd hava,
till fäktning svärdet
och flickan att kyssa.
83. Vid eld skall man öl dricka,
på isen skridsko åka,
en kamp skall man mager köpa,
en klinga med rost uppå;
hemma skall man höst göda
men hund i fäbod.
84. På ord av en mö
må ingen man lita,
eller tro på gift kvinnas tal;
ty på rullande hjul
deras hjärta är skapat,
föränderlighet i bröstet inlagd.
85. Bristande båge,
brinnande låga,
glupande ulv,
gormande kråka,
grymtande svin,
gran utan rot,
växande våg,
vällande gryta.
86. Flygande spjut,
fallande bölja,
is, blott nattgammal,
orm i ring,
bruds ord i bädden,
ett brustet svärd,
björnens lek,
ett barn av en konung.
87. En sjuk kalv,
en självrådig träl,
en foglig vala,
de nyss fallne i striden.
88. Tidigt sådd åker
må ingen tro,
och ej för snart sin son;
av vädret beror åkern,
av sitt vett sonen,
båda tvivelaktiga ting.
89. Din broders mördare,
om han mötes på vägen,
ett halvbrunnet hus,
en häst, än så snabb,
- ty borta är gagnet,
om ett ben skadas -
ingen vare så lättrogen,
att han litar på allt detta!
90. Kärlek av kvinnor,
som känna falskhet,
är som med häst utan broddar
på hal is åka
med en yster tvååring
och illa tämd,
eller i stickande storm
med ett styreslöst skepp
eller som halt man på töfjäll
skulle taga en ren.
91. Bar sanning jag talar,
ty båda jag känner:
karlars tro mot kvinnor även vacklar.
Då tala vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det snärjer ock kloka sinnen.
92. Fagert skall man tala,
friarskänk bjuda,
om en flickas kärlek man vill få,
den ljuslätta ungmöns
älsklighet prisa;
då får, den som friar.
93. För älskog lasta
aldrig man skall
sin nästa någonsin;
ofta verkar på den vise
men på vettlös man ej
bedårande däjlighet.
94. Ty ingalunda lasta
en annan man skall
för fel, som är fleras;
till galna från kloka
gör karlars söner
älskogs mäktiga åtrå.
95. Blott själen gömmer,
vad i hjärtat bor,
ensam sin känsla han känner.
Ingen sjukdom är värre
för en själfull man
än att leva, med intet belåten.
96. Det varsnade jag,
då i vassen jag satt
för att möta min älskade mö;
kött och blod
mig min käresta var,
och dock jag ingenting av henne fick.
97. Billings mö
jag i bädden fann
solvit sova.
En jarls härlighet
höll jag för intet
mot att med denna förlederska leva.
98. »Nära afton
du, Oden, skall komma,
om mö di dig vinna vill;
allt går illa,
om ej ensamma vi
slik sak veta.»
99. åter jag kom
och älska mig tyckte;
vist var ej, vad jag ville.
Jag hoppades då,
att jag hava skulle
all hennes kärlek och tjusning.
100. När jag kom fram,
fick jag där se
hela vakten av kämpar vaken,
med burna bloss
och brinnande ljus;
min väg sig visade farlig.
101. Och nära morgonen,
när jag närmade mig åter,
då sov salens vakt.
En hynda jag då fann
på det hulda vivets
bädd bunden ligga.
102. Mången mö god,
om man mönstrar noga,
lätt ändrar sitt lynne mot män.
Det jag rönte,
när jag rådklok mö
till lättsinne lockade;
allehanda smälek
den sluga mig ådrog,
och intet jag fick av den flickan.
103. Man skall glad i hemmet vara.
och glamma med gäster,
dock förståndigt man sörje för sitt;
minnesgod och målför,
om man mångvis vill vara,
omtala ofta det goda.
ärkenöt den heter,
som har intet att säga;
det är de ovisas art.
104. åldrig jätte jag besökte,
nu är åter jag kommen;
där föga jag fick med att tiga.
Ej få ord
till min fromma jag talte
i Suttungs salar.
105. Gunnlod mig gav
på guldstolen
en dryck av det dyrbara mjödet.
En lumpen lön
lät jag henne få
för hennes ärliga ömhet,
för hennes lidelses längtan.
106. Borrens mun
lät jag bana mig väg
och gång i stenen gnaga;
jag över och under
omgavs av jättars väg;
då gällde det hals och huvud.
107. Av skickligt vunnen skönhet
har jag skickligt mig begagnat,
den kunnige föga fattas;
ty Odrörer
har nu upp kommit,
dit, där människor bygga och bo.
108. Ovisst är,
om än jag kommit
igen från jättars gårdar,
om ej av Gunnlod jag hjälpts,
den goda flickan,
som jag fick i famnen sluta.
109. Följande dag rimtursarne
att fråga gingo
om den Höges gifte
i den Höges sal;
efter Bolverk de sporde,
om tillbaka han kommit
eller Suttung ihjäl honom slagit.
110. Ed på ring tror jag Oden
avlagt hava;
hur kan man på hans löften lita?
Med svek han mjödet
från Sutting tog,
och i gråt han lämnade Gunnlod.
111. Tid är att förtälja
på talarens stol,
som vid Urds brunn är.
Jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
jag lyssnade till männens mål.
Om runor hörde jag dem tala,
om råd de ej heller tego,
vid den Höges sal,
i den Höges sal
hörde jag sägas så.
112. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Stig ej upp om natten,
om du ej är ute och spanar
eller måste ut på gården gå!
113. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Sov ej hos kvinna,
som är kunnig i trolldom,
så att hon i famnen dig fängslar!
114. Hon gör det så,
att du ger varken akt,
om till ting eller konungen du kallas;
mat du vill ej hava
eller människors umgänge;
sorgsen går du att sova.
115. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En annans hustru
du aldrig locke
att förtroligt med dig tala!
116. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om på fjäll eller fjärd
du fara lyster
skaffa dig riklig reskost!
117. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En elak man
du aldrig låte
höra vad otur dig hänt;
ty av en elak man
du aldrig får
för lämnat förtroende lön.
118. Svårt tilltygad
såg jag en man
genom ord av en ond kvinna;
falsk tunga
tog hans liv,
och dock ej för sann sak.
119. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Vet, om en vän du har,
som du väl tror,
far träget att honom träffa;
ty av ris höljes
och högt gräs
den väg, som ingen vandrar.
120. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En god man du locke
till gamman och förtrolighet;
lär dig tjusa folk att hålla dig kär!
121. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
När du får en vän,
den förste var aldrig
att våldsamt vänskapen slita;
sorg fräter hjärtat,
när man säga ej får
för någon hela sin hug.
122. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Ord skifta,
aldrig du skall
med dåraktig dumbom.
123. Ty av illasinnad man
du aldrig skall
få gott med gott lönat.
Men en god man
dig gagnar med sitt lov
och gör dig omtyckt av andra.
124. Lik släktskap är vänskap,
då man säga får
en annan hela sin hug.
Allt är bättre
än vara brått föränderlig;
den är ej vän, som blott välkommet säger.
125. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Tre ord icke växla
i träta med en usling;
den bättre är ofta böjlig,
när den sämre slår.
126. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Skomakare var ej
eller skaftmakare
annat än åt dig själv;
om sokn är illa skapad
eller skaftet snett,
då önskas över dig ont.
127. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om ont du märker,
säg, att ont det är,
och giv ej din fiende frid.
128. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
åt ont glad
aldrig var,
men gläds åt det goda!
129. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
I träffningens tummel
titta ej uppåt
- dödlig fruktan
drabbar männen -
att icke förtrollning dig träffar.
130. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om hos god kvinna
du vill komma i ynnest
och få fägnad av,
fagert skall du lova
och fast löftet hålla;
den blir glad, som får något gott.
131. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Varsam ber jag dig vara,
dock ej alltför varsam.
Var med ölet varsammast
och med annas hustru,
och med det tredje,
att ej dig toppride tjuvar.
132. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Till hån och löje
hav aldrig
gäst eller främling, som färdas!
133. Ofta illa veta,
de som inne sitta,
vad slags folk, som farande komma.
Ingen är så bra,
att ej brist han äger,
eller så dålig, att till intet han duger.
134. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
åt åldrig talare
du aldrig må skratta;
ofta gott är, vad de gamle säga.
Ofta ur skrumpet skinn
skarptänkta ord komma,
sådant som hänger bland hudar
och slänger bland småskinn
och lätt dinglar bland löpmagar.
135. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En gäst du skall ej skymfa
eller jaga på porten;
fägna den fattige väl!
136. Ej svag är den dörrtapp,
som svänga skall
och öppna för alla.
En ring du dock giv,
eller på din rygg
allt ont de dig önska.
137. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Då öl du dricker, sök hjälp
av jordens kraft,
ty jord mot ölrus hjälper
och eld mot sjukdomar,
ek ger avföring,
ax skyddar för trolldom,
mjöldryga mot bråck,
månen mot rasande,
bete mot bitsjuka,
bot mot ont äro runor,
mot fluss är fast mark.
138. Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
139. Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.
140. Nio kraftsånger lärde jag
av namnkunnig son
till Boltorn, Bestlas fader,
och en dryck jag fick,
av det dyrbara mjödet,
som östes ur Odrörer.
141. Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade.
142. Runor skall du finna,
rätt uttydda stavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar,
som skaldefadern skar
och gudamakter grovo
och de rådandes herre ristade.
143. Oden bland asarne
men för alferna Dain
och Dvalin för dvärgarna,
Allsvinn åt jättar
gjorde runor,
några runor jag ristade själv.
144. Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?
Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?
145. Bättre är intet bedja
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom.
146. De kraftsånger kan jag,
som ej konungens maka
och ingen mans ättling kan.
Hjälp heter en,
och hjälpa dig den skall
mot processer och sorger
och samtliga lidanden.
147. Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.
148. Den tredje jag kan,
om det tarvas mig få
fjättrar åt fiender mina;
eggen jag dövar
på mina ovänners svärd,
att deras klingor och knölpåkar ej bita.
149. Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven.
150. Den femte jag kan,
om fiendepil skjuten
jag falla i flocken ser;
så häftigt han ej flyger,
att jag hejdar honom ej,
om blott min syn honom sett.
151. Den sjätte jag säger,
om mig sårar en man
genom runor på rötter av träd,
och för denne fyr,
som min fiendskap kräver,
det blir menligt mera än för mig.
152. Den sjunde jag kan,
om själva salen jag ser
brinna kring bänkat lag;
lågan slår ej så högt
att jag släcker den ej,
slik galder, som jag säga kan.
153. Den åttonde jag kan,
som för alla är
lämplig att lära;
när hat uppstår
bland hövdings söner,
jag botar det brått.
154. Den nionde jag kan,
om mig nöd hotar,
att bärga min båt på hav;
vinden jag stillar
på vågen ute
och sjunger all sjö i sömn.
155. Den tionde jag kan,
om trollkvinnor jag ser
högt i luften leka.
Jag vållar det så,
att de vilse fara
om skepnaden, de själva äga,
om själen, som de själva ha.
156. Den elfte jag kan,
om till örlog jag skall
gå med gamla vänner.
Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft
utan sår till slaget,
utan sår från slaget,
komma helbrägda från vad som helst.
157. Den tolfte jag kan,
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar mig till.
158. Den trettonde jag brukar,
om ett barn jag skall
genom vattenösning viga.
Stupa han skall ej,
fast i strid han kommer,
ej segnar denne krigare för svärd.
159. Den fjortonde jag kan,
om för folkets skara
jag skall tälja gudars tal;
asar och alfer
jag alla vet besked om;
den ej kunnig är, det ej kan.
160. Den femtonde jag kan,
som Tjodreyrer sjöng,
en dvärg framför Dellings dörr;
kraft han sjöng åt asar
och åt alfer framgång,
förstånd åt stridernas gud.
161. Den sextonde jag kan,
om den sluga möns
lidelse och lust jag vill hava.
Hågen jag vänder
hos vitarmad kvinna
och förändrar all hennes själ.
162. Den sjuttonde jag kan,
att sent skiljes från mig
den ungmö, jag älskar.
Dessa sånger
du sakna skall
länge, Loddfavner.
Men de äro goda som gåva,
nyttiga att nå,
behövliga att hava.
163. Den adertonde jag kan,
som jag aldrig lär
åt mö eller mans hustru -
allt är bäst,
som man ensam kan;
det är sångens slut -
utom åt henne
som med armen mig famnar
eller åt mig syster är.
164. Nu är den Höges sång framsagd
i den Höges sal,
gagnrik för människors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell den, som framsade!
Hell den, som kan!
Njute gott, den som begrep!
Lycklige de, som lyssnat

topo

Adicionar ao Del.icio.us Adicionar ao Del.icio.us

Meu StumbleUpon